Mitt liv som författare

Jaha, så har man skrivit en bok.

Eller, så har man skrivit ett råmanus som kan arbetas om till en bok.

Någonstans mellan den första meningen ”Det var en gång en by” och den sista ”När mörkret faller och norrskenet börjar dansa i skyn flyger Klara iväg mot det och barnen står kvar med tårar i ögonen och vinkar.” så blev det som jag skrev en bok, om än inte en färdig bok och allra minst en bra bok. Det viktiga har inte varit att skriva en text som någon kommer att läsa, utan att få texten skriven. ”Don’t get it right, get it written” har varit mitt motto.

Två saker har jag lärt mig under de här tre veckorna som det tog att få ihop 50 000 ord. Det första är att jag kan skriva en hel massa och få ned en berättelse på papper genom att sätta mig på tåget, plocka upp datorn och sedan sätta igång att skriva där jag slutade förra gången och fortsätta tills det är dags att kliva av tåget. Om man ska bli bra på att skriva är en nödvändig förutsättning att man orkar sitta och skriva mycket, även när man inte vet vad man ska skriva. Precis som man inte kan vänta på att ta ett bra foto, utan måste ta 10-15 foton för varje bra foto, så måste man få ner något på pappret oavsett om det är bra eller inte. Det andra jag lärde mig var att det var roligt att skriva på det här sättet. Novembermörkret har försvunnit när jag har skrivit ner berättelsen om byn, fogden och draken.

Vad ska du göra nu då? Nu ska jag sätta igång att läsa böcker igen. Det är min läsa-bok-tid som har varit min skriva-bok-tid, och jag är rätt utsvulten. Men det kommer att dyka upp ett paket med böcker i veckan om hur man skriver böcker och nu har jag en text på 50 000 ord som jag kan använda för att testa vad som står i de böckerna. Det kanske går att göra något med texten?

En sak kommer jag att kunna suga på länge, det är att jag inte längre är en av dem som säger ”en dag ska jag skriva en bok”, för det har jag gjort nu.

Nu börjas det

Nu börjar NaNoWriMo och jag hoppas att jag lyckas med föresatsen att skriva en bok med 50 000 ord under november.

Jag har förberett mina 25 kapitel à 2000 ord med 121 scener, en by med drygt 120 invånare (ca 50 namngivna), en borg med en garnison på ca 50 man (utan namn), kartor över området, byn och borgen och en titel – ”Viggo och Klaradraken”. Det blir spännande att se hur mycket av stommen som blir använt och om karaktärerna hittar på andra saker under berättelsens gång än vad jag hade tänkt från början.

En bra dag som sket sig

När jag kom hem och hittade avin som betydde att vårt nya duschdraperi med det periodiska systemet hade kommit var det ytterligare en trevlig händelse idag. Jag tog bilen till Torbjörnstorg, men alldeles innan jag kom fram till parkeringen så dog bilen. Inte med röklukt och totalt elbortfall som i våras, utan fläkt, startmotor, radio osv. fungerade. Det gick bara inte att få igång bilen igen. Jag stirrade lite och petade på batteriet, men utan att direkt tro att det skulle hjälpa. Jag tog och betalade parkering till halv tio i morgon och travade hem. Det får jag ta tag i morgon.

Det första som gjorde idag till en bra dag var när jag smakade på gårdagen chiliexperiment. Det var hur lyckat som helst. Chilin hade ölkorv, weissbier, bryggmalet kaffe, skivad jalapeño och vita bönor i. Otroligt smakrikt.

Efter lunch gick jag och skaffade mig en pyttedator för att kunna skriva på det sätt jag vill under november när jag sitter på tåget. Jag skriver det här inlägget på den nya datorn just nu. Jag är nöjd och den kostade mindre än 3000.

Men som sagt – det sket sig på slutet.

Ett idiotprojekt i 50 000 delar

I slutet av september såg jag ett blogginlägg om en aktivitet som pågår under november, NaNoWriMo.

Jag hade knapp öppnat NaNoWriMos sida innan jag hade bestämt mig för att anta utmaningen.

Vilken utmaning? Jo, NaNoWriMo står för National Novel Writing Month, och går ut på att skriva en roman på 50 000 ord under november. Vad som övertygade mig var ”you should lower the bar from ‘best-seller’ to ‘would not make someone womit'”, vilket jag tror jag kan klara av. Jag kom också tänka på George Mallorys svar på varför han ville bestiga Mount Everest: ”Because it’s there!”. (Han dog utan att bevisligen ha lyckats…)

Jag har ju i år lärt mig att skriva på tangentbordet på riktigt, så jag har gott hopp att jag ska klara det mekaniska, att hinna skriva i medeltal knappt 1 700 ord om dagen. Jag tror att jag ska få en hel del gjort på tåget, men jag tror inte jag kommer hinna så mycket mer på kvällarna än att sitta och skriva.

Jag tror inte att det jag kanske kan lyckas skriva är värt att visa någon den 1 december utan svetsglasögon. Det är nog till stora delar oläsligt, men jag kommer nog vara nöjd om jag har lyckats få ihop så mycket smörja i alla fall.

Syftet med den här texten är att göra det offentligt att jag har antagit utmaningen och på så sätt sätta mer press på mig själv att genomföra projektet. Jag kommer att rapportera fram- och motgångar på Twitter.

Avslöjande satellitbilder

I Robert Savianos ”Gomorra” får man intrycket av att Neapels hamn är en mycket större och vikigare hamn än vad som syns i de officiella redovisningarna. Han skriver

Bara Neapels hamn omsätter tjugo procent av värdet på textilimporten från Kina, men över sjuttio procent av varumängden passerar här.

I Neapel lossar man numera nästan uteslutende varor från Kina, 1 600 000 ton. Det vill säga de varor som registrerats. Ytterligare en miljon passerar utan lämna några spår.

Shanghai var den största hamnen i världen 2006, med 537 000 000 ton. Oerhört mycket större. Störst i Europa anges Rotterdam vara med 378 400 000 ton. Neapel är alltså enligt hans data en plutthamn.

Men allt som inte registreras då, kan inte det öka Neapels betydelse som transithamn? Det finns faktiskt ett sätt att kolla all fartygstrafik, oavsett om den är laglig eller inte. Det är via satelliter.

ESA har gjort en sammanställning av satellitdata och gjort en karta där man kan se fartygsrutterna baserat på många satellitbilder (rutterna stämmer för övrigt bra överens med data om kvävedioxidutsläpp):

Man ser knappt någon trafik till Neapel, så de officiella uppgifterna är nog pålitliga, liksom Savianos egna, men i boken får man inte vet hur lite trafik som passerar Neapel i ett globalt eller europeiskt perspektiv.

Billigt och bra

Ljudböcker är ofta orimligt dyra även om man köper dem digitalt på nätet, men nu har jag hittat ett sätt att köpa dem billigt. Klassiker på engelska i iTunes kostar ibland så lite som 26,50. Den senaste tiden har jag lyssnat mig igenom Heart of Darkness, Dracula och Pride and Prejudice och den dyraste av dem kostade 55 kr. Nu ska jag precis börja med The Picture of Dorian Gray.

Böcker

Sedan november 2001 har jag skrivit upp alla böcker jag har läst för nöjes skull (dvs inte böcker jag har läst i jobbet eller viss kurslitteratur.) Jag har haft en egenkonstruerad databas för att hålla koll på dem, men idag så flyttade jag över allt till en databas med en WordPressplugin:

Här ser ni böckerna.

Jag ska gå igenom listan och komplettera uppgifterna så att de blir kompletta. Just nu fungerar inte länkarna, men det är lika bra eftersom det inte finns mer än bokens titel, start och stopp inlagt för tillfället.

I det heliga Rysslands tjänst/ День опричника och vad jag läst sedan sist

Om jag tittar efter vad jag läst sedan jag sist recenserade en bok (Tiro) så hann jag med Die Vermessung der Welt (väldigt rolig och bra övning i tyska), Livläkarens besök (mycket bra) och Tandooriälgen (lysande) innan året var slut. Jag pluggade ju arabiska så det blev inte mer läst då.

Bokåret 2008 började starkt med att jag lyssnade mig igenom Guldkompassen/Den skarpa eggen/Bärnstenskikaren i januari och Preludium till Stiftelsen/Hari Seldon och Stiftelsen/Stiftelsen/Stiftelsen och imperiet/Den segrande stiftelsen/Stiftelsen och tiden/Stiftelsen och jorden i februari. Det är böcker som jag kommer att pracka på barnen om några år.

Under våren har jag sedan knappt läst något annat än kurslitteraturen i finska och grekiska. День опричника började jag läsa i februari och har legat i ryggsäcken sedan dess. Förutom den har jag sedan februari lyssnat mig igenom en bok av komikern Stephen Colbert, I Am America (And So Can You!), jag försöker lyssna mig igenom Myggor och tigrar (jag har hållit på sedan februari, så det går trögt), Faktoider har jag haft liggande på toa och läst bit för bit. Men nu ska jag försöka ta mig igenom mina olästa böcker. I dag läste jag ut День опричника och den svenska översättningen I det heliga Rysslands tjänst:

Från Libris:

I det heliga Rysslands tjänst / Vladimir Sorokin ; översättning: Ben Hellman

Sorokin, Vladimir Georgievič, 1955- (författare)
Hellman, Ben, 1949- (översättare)
ISBN 978-91-1-301771-6 (inb)
Stockholm : Norstedt, 2008
Svenska 183 s.

День опричника Start: 2008-02-27 20:05:00 Slut: 2008-06-05 20:06:00
I det heliga Rysslands tjänst: Start: 2008-06-05 20:06:00 Slut: 2008-06-05 22:33:00

Boken är en framtidsskildring av Ryssland 2027, ett auktoritärt land som styrs enväldigt av Härskaren med en mur som håller yttervärlden borta från Ryssland. Vi får följa opritjniken Komjagas liv under ett dygn. Den ryska titeln blir direkt översatt En opritjniks dag eller Opritjnikens dag. Förmodligen finns det en koppling i titeln och upplägget till День Ивана Денисовича (En dag i Ivan Denisovitjs liv). Opritjnikerna var underhuggare till Ivan IV (den förskräcklige) och är i den här boken Härskarens säkerhetstjänst. De gör dock en hel del affärer för egen räkning. Bilden av omvärlden är diffus, men Kina verkar vara världsekonomins motor och man använder en hel del kinesiska låneord i bokens ryska. Komjagas vardag består av våld och hot och det skildras som en självklarhet, vi ser världen genom Komjagas ögon.

Jag kan inte skryta med att jag hängde med i allt i boken när jag läste den på ryska. Bokens ryska är (som jag förstår det) ett försök att skriva på en tänkt ryska år 2027. Man behöver ha mycket bättre koll på dagen vardagsryska och vart den är på väg än vad jag har för att uppfatta nyanserna. Jag måste erkänna att avsnittet med ”opritjniklarven” missförstod jag helt på ryska. Men i slutändan lär man sig mer på att läsa en bok och inte förstå allt, än att inte läsa den alls. Kan jag säga något om den svenska översättningen? Jag tycker att översättaren har valt en klok väg och inte försökt skapa en framtidssvenska som motsvarar originalet. Svenskan har inte samma bredd som ryskan, som har en stor flora av alternativa språk i olika miljöer. Sorokin är själv källa till en del av de moderna, en startpunkt för den intresserade är här.

Som jag ser det är det här en måste-läsa-bok om man är intresserad av Ryssland och ryssarna. Som de flesta framtidsskildringar jag har läst säger den en del om dagens samhälle också: ungdomsrörelser som trackaserar folk, samhällstoppar som görs utblottade och slängs ut i kylan och säker annat som jag vet för lite om för att kunna upptäcka.

Шкваров Алексей. Шведская интрига.

РУСЛАНИЯ: Шкваров Алексей. Шведская интрига.

Nyss hittade jag en rysk film från förra året som handlar om rysk-svensk historia. Idag när jag bläddrade i katalogen från bokhandeln i Finland som jag beställde några ryska böcker från, så hittade jag en rysk bok med svenskt tema (länk högst upp i inlägget) som också kom förra året.

Den heter Svensk intrig och handlar om Gustaf III och utspelas i Finland före kriget 1788-1790.