Ryska böcker

РУСЛАНИЯ: Книги, ноты, периодика, DVD, музыка и всё о России

Jag har precis skickat iväg en beställning på några böcker på ryska. Det är svårt att få tag på ryska böcker i Sverige, så jag googlade på engelska och tyska för att hitta en bra internetbokhandel. Sökningen på tyska gav länken som finns här ovan. Jag tog mig igenom större delen av beställningsprocessen innan det gick upp för mig att själva bokhandeln ligger i Finland. Eftersom jag hade googlat på tyska så hade jag fått upp den tyskspråkiga versionen av webbutiken. Så sammanfattningsvis: från en internetbokhandel i Finland har jag gjort en på beställning av böcker på ryska via den tyskspråkiga versionen av nätsidan — globalisering när den är som bäst!

Favorit 2

Goethe

Über allen Gipfeln
Ist Ruh’,
In allen Wipfeln
Spürest Du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur! Balde
Ruhest Du auch.

<1780>

Favorit 1

Лермонтов

ПАРУС

Белеет парус одинокой
В тумане моря голубом. —
Что́ ищет он в стране далекой?
Что́ кинул он в краю родном?

Играют волны, ветер свищет,
И мачта гнется и скрыпит;
Увы! — он счастия не ищет
И не от счастия бежит! —

Под ним струя светлей лазури,
Над ним луч солнца золотой: —
А он, мятежный, просит бури,
Как будто в бурях есть покой!

<1832>

Om översättningar

Jag tror att jag mer och mer får samma inställning till översättningar som många har till översättningar av القرآن (Koranen), de är inte samma berättelse som originalet.

Hösten 2006 läste jag A Short History of Tractors in Ukrainian på ryska, svenska och engelska. Originalet är på engelska. En stor skillnad mellan de olika versionerna är hur huvudpersonernas ukrainska brytning återges. I den svenska översättningen gör man som i originalet och återger den med en icke idiomatisk ordföljd. Det funkar inte på ryska och där används skillnaderna i språkljud som främsta markör. Det ger en tydlig ukrainsk prägel på språket som inte finns i originalet, där brytningen mer är ickeengelsk än ukrainsk.

På sätt och vis  är det samma sak med Disneys Djungelboken där Beppe Wolgers är bättre som Baloo än originalrösten, åtminstone i mina öron.

Jag tycker alltså inte att översättningar är sämre i sig, utan att de ska betraktas som självständiga verk. Ett problem med svenska översättningar är att det svenska skriftspråket har förändrats mycket under det förra seklet och gamla översättningar har åldrats mer än originaltexterna. Det tycker jag är tydligt när det gäller ryska författare – de låter ofta mer moderna på ryska än på svenska. Särskilt när det gäller bunden text är jag tveksam till att identifiera en översättning med författarens avsikt.

Riktigt roligt blir det när det saknas ett tydligt original som i fallet med bibeln, där texterna finns i flera versioner. Den förkärlek som finns bland bibeltrogna att välja den mest högtravande översättningen är komisk. Och rent skrattretande är det när galenpannor använder bibelöversättningar för att hitta dolda budskap från gud.

Tiro

Från bokus.com:

Tiro är en gammal man. Han är frigiven, och hans före detta dominus, politikern och författaren Marcus Tullius Cicero, är död sedan länge. Tiro lever ett stillsamt liv med regelbundna vanor. Men mitt i vardagslunken skakas plötsligt hushållet av ett mord. Barberaren, vars kvinna länge blivit våldtagen av en åldrad aristokrat, har tagit en blodig hämnd. Tiro tvingas reda ut vad som har hänt, och kastas in i ett oväntat filosofiskt och moraliskt dilemma som får en oväntad upplösning.
Stewe Claesons roman är på en gång ett filosofiskt samtal och en spännande mordhistoria. Men framför allt är det ett porträtt av en man som sett det mesta och lyckats lära sig något av det.

Stewe Claeson, f. 1942, författardebuterade 1969, senast utgiven roman De tiotusen tingen (2005). Översättare, folkhögskolerektor, handledare vid Litterär Gestaltning i Göteborg

Den här boken är skitbra. Den har samma kvalitet som Один день Ивана Денисовича, En dag i Ivan Denisovitj liv, har, den får mig att kroppsligen känna vad huvudpersonen känner. I det här fallet kanske det hjälpte att jag just nu är förkyld och oerhört seg på morgonen
och kan identifiera mig med en gubbe på uppåt 100, men det räcker ju inte — texten måste också göra sitt.

Det här är första boken jag läser av Stewe Claeson och jag vet inte om den här boken är typisk för hans författande. Att jag har läst boken beror på ämnet, jag har läst flera böcker i år om tiden mellan Caesars död och Pompeiis förstörelse (Maja Lundgren och Robert Harris) och då passade den här boken bra. Robert Harris böcker har dels handlar om Pompeii och dels om Cicero.

Ska man fullt ut kunna förstå den här boken ska man nog vara helklassiker och rejält gammal. Jag är ingendera, bara halvklassiker och halvgammal, men det räcker för att hänga med. Jag har ju svårt att säga hur någon som saknar klassisk bildning uppfattar berättelsen, men jag tyckte att mina kunskaper i antik historia och latin knappt räckte till.

Den andra delen, åldrandet, är desto mer allmängiltig. Den är som jag uppfattar det också huvudtemat för boken. Jag har nog inte mer att tillföra än vad jag har sagt tidigare – att ”den får mig att kroppsligen känna vad huvudpersonen känner”.

Det här är en bra bok, läs den.

Start: 2007-11-02 21:15
Slut: 2007-11-03 12:39
författare: Claeson, Stewe, 1942-
titel: Tiro / Stewe Claeson
förlag/år: Stockholm : Norstedt, 2007 (Falun : Scandbook)
omfång: 148, [4] s. ; 22 cm
anmärkning: Originalupplaga 2007
ISBN: 9789113017464 (inb.)
internetlänk: http://bilder.panorstedt.se/bil… (Omslagsbild)
klassifikation (SAB): Hc.01

Spåren av kungens män

Från bokus.com:

Omkring år 1000 talas det ibland om personer som tillhört den speciella gruppen kungsmän i samhället. De kallas för ”drängar” eller ”tegnar” och känns igen därför att de bär en benämning som bara tycks har använts för män i den kungliga hirden. Vilka var dessa kungens män som har lämnat spår efter sig på många runstenar i Sverige och Danmark? Vilken kung tjänade de och hur såg det samhälle ut där de levde och verkade?

Maja Hagerman har som vetenskapsjournalist med stigande intresse följt den flod av ny forskning om skiftet mellan vikingatid och medeltid som kommit på senare år. Utifrån de senaste rönen målar hon upp en panoramabild över ett dramatiskt skede i vår historia.

I Augustprisbelönade Spåren av kungens män berättar Maja Hagerman fantasieggande och kunnigt om människor och företeelser i vårt land i brytningstiden mellan hedendom och kristendom.

Maja Hagerman tilldelades 2004 Hertig Karls pris som är det största priset i sverige för historieförfattare.

Den här boken var det lite tekniska problem med i början, men till slut fick jag en komplett bok.

Jag har (tyvärr för den här bokens skull) läst flera andra böcker som behandlar samma skeende och tidsperiod, så boken ger inte mig så mycket nytt. Hade jag läst den när den kom hade den däremot varit omvälvande. Den står sig oerhört bra fortfarande, de böcker jag har läst har kommit ut senare men bara har fyllt i skarvarna, men inte ruckat på bilden om hur Sverige kom till som boken gav då den kom.

Den här boken (och hennes Det rena landet) kommer jag tjata på Viggo och Klara att de måste läsa om 10-12 år. Jag tror inte att någon överträffar Maja Hagermans böcker innan dess.

Läs båda!

Start: 2007-09-14 23:25
Slut: 2007-11-02 21:14
författare: Hagerman, Maja, 1960-
titel: Spåren av kungens män : om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid / av Maja Hagerman
upplaga: [Ny utg.]
förlag/år: Stockholm : Pan, 2004 (Danmark)
omfång: 435, [1] s. : ill. ; 20 cm
serie: En Panbok från Prisma
ISBN: 91-7263-558-4
annan utgåva: Spåren av kungens män . 1996 , ISBN 91-518-2927-4
klassifikation (SAB): Kc.2
klassifikation (SAB): Kc.3

Där vi en gång gått

Från Bokus.com:

”Sällan har någon skildrat en stad med så kärleksfull uppmärksamhet på minsta skiftning som Kjell Westö sitt Helsingfors.” Expressen
Belönad med Finlandiapriset som bästa finska roman

Där vi en gång gått är en roman om Helsingfors och människorna som bor där under 1900-talets första hälft. Det är en stad i oro, och med ständig växtvärk. Gaslyktan blir elljus, jazzen stiger iland från Amerika och den nya tidens fotografier bjuder på oväntade avklädda sensationer. Vi får möta en grupp människor, de flesta från den finlandssvenska medelklassen, men några med enklare bakgrund och andra bra mycket rikare. Vi lär känna dem som helt unga, när nationen föds, och de kastas in i strider de knappt begriper men som kommer att prägla dem för alltid. När kriget så är över tar det lång tid för dem att hitta tillbaka till jämvikt och lugn igen. Några gör det aldrig.

”Med sin rika, mångfacetterade och livfulla roman ansluter sig Kjell Westö till en aktuell europeisk, intellektuell strömning.” Aftonbladet
”… ett läsäventyr som ska avnjutas långsamt. Det är en historisk händelse som rullar upp okända hörn av ett lands blodiga förflutna. Westö skriver om sitt land med unik närvaro och engagemang.” Svenska Dagbladet
”Kjell Westö skriver med hela hjärtat. Hans personer lever. Tätt intill läsarens öra viskar han sin berättelse och man lyssnar andlöst. Snart är man ohjälpligt snärjd av varje enskilt öde.” Sundsvalls Tidning

Kjell Westö, född 1961, är en av de mest uppmärksammade finlandssvenska författarna idag. Hans böcker finns översatta till flera språk och Där vi en gång gått belönades med Finlandiapriset som bästa finska roman 2006.

Det är roligt att kunna följa en författare från början. (Kjell Westö har jag visserligen inte följt så väl att vi (för Kerstin har också läst honom) har de inbundna upplagorna, utan vi har pocketversionerna. Dessutom har vi bara hans romaner från och med Drakarna över Helsingfors. Men det känns som jag följt honom från början.)

Flera personer i den här boken finns med eller är släkt med personer i Vådan av att vara Skrake. Jag tror att det kan finnas kopplingar till Drakarna över Helsingfors och /eller Lang, men jag har inte lyckats inte klara ut det än. Sånt gillar jag, när personer dyker upp i andra böcker och man känner igen dem och därmed ger boken ett större djup. I det här fallet har böckerna kommit ut i omvänd kronologisk ordning, så jag får väl läsa om om några nästa år för att se vilka band det finns mellan berättelserna.

Huvudberättelsen i Vådan av att vara Skrake omfattar 50-70-talet, Drakarna över Helsingfors 70-90-talet och Där vi en gång gått 10-talet till 1938. 1938 till 1944 behandlas i en epilog, men jag hoppas på en bok till som binder ihop 30-talet och 50-talet och som berättar om de två krigen och deras följder. Den här bokens tema är inbördeskrigets följder för personerna i berättelsen. Det har skildrats förut och jag kan inte ge en bra bild hur den här boken passar in i bland de andra skildringarna, eftersom jag inte har koll på hur mycket som har skrivits om det förut. jag har dock läst en del om inbördeskriget förut. Sommaren 1992 läste jag rätt mycket av vad som fanns i kommunbiblioteket i Sollefteå som rörde ämnet och även en del allmän finsk historia. Därefter har jag läst Vägen till Tammerfors. Men… framför allt har jag ju läst Väinö Linna och det vore inte rättvist att jämföra den här boken med Linnas böcker Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk. De böckerna rörde mig så starkt att jag inte har orkat läsa om dem sedan jag läste dem våren 1992. Inga böcker har förr eller senare gripit mig lika mycket. Men det är svårt att inte jämföra. I den här boken ligger tonvikten mer på stadsbefolkningens och finlandssvenskarnas i Helsingfors erfarenheter om man ska kategorisera. Finlandssvenskarna i Österbotten måste ha gjort andra erfarenheter på grund av krigets förlopp. Men jag tror inte boken ska användas på det kategoriserande sättet, här präglar en och samma händelse personer med likartad bakgrund på olika sätt och det känns trovärdigt. Ett par kategoriska iaktagelser kan jag ändå göra: det är männen som relaterar till inbördeskriget, kvinnorna i boken gör det i mycket mindre grad och inbördeskriget påverkar bokens personer och hur de handlar långt in på 30-talet.

I ”den stora världen”, den som personerna lever i, har naturligtvis inbördeskriget verkningar under lång tid. Det är mycket starkare krafter, både yttre och inre, som har varit i rörelse i Finland under hela 1900-talet än i Sverige.

Jag hoppas det kommer en till bok som knyter ihop 30-tal och 50-tal, det vore snopet om allt som förenar den här boken med Vådan av att vara Skrake är epilogen.

Jag måste också nämna språket. Det är faktiskt roligt att läsa en bok där jag inte riktigt förstår allt trots att det är svenska. Vissa personer (liksom i hans andra böcker) tillåts tala finlandssvensk slang och det stöter jag ju aldrig på annars.

Start: 2007-09-17 00:29
Slut: 2007-10-21 16:04
författare: Westö, Kjell, 1961-
titel: Där vi en gång gått : en roman om en stad och om vår vilja att bli högre än gräset / Kjell Westö
upplaga: [Ny utg.]
förlag/år: Stockholm : Månpocket, 2007 (Danmark)
omfång: 508, [3] s. ; 18 cm
serie: Månpocket, , ISSN 99-0184541-6
anmärkning: Originalupplaga i Finland 2006
ISBN: 9789170015106
annan utgåva: Där vi en gång gått . 2006 , ISBN 978-91-1-301573-6
klassifikation (SAB): Hcd.01

Storfurstendömet Finland

Tidigare ikväll diskuterade jag bland annat hur finska ortnamn har angivits med andra skriftsystem. Före självständigheten använde till exempel de ryska kartritarna de svenska och ryska/tyska namnen. Vasa hette till exempel Nikolajstadt/Nikolajstad en lång tid (1855-1917). Nyss läste jag följande i Kjell Westös Där vi en gång gått: ”Här i det forna Gjelsingfors går livet sin gilla gång.” Det är det (tsar)ryska namnet på staden i svensk transkribering.

Här är en karta över Finland från 1913 från en skolatlas tryckt i Leipzig, utgiven av I. Deibner (И. Дейбнеръ), sammanställd av A. Linberg (А. Линбергъ) (klicka på kartan för att få den större):

finland1.jpg

Godnatt, jord

Från Bokus:

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång.
Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare.
Hans första böcker var resereportage, men i det tidiga 30-talet återvände han till sin ursprungsmiljö och började skildra de svenska statarnas liv och arbete. 50-talet ägnade han åt en serie självbiografiska berättelser i åtta delar. Ett annat block i hans stora produktion är den sk passionssviten: novellböcker grupperade kring sju olika passioner och laster. I sjuttioårsåldern samlade han sig till sitt sista stora verk, en memoarserie i fyra band, inledd med Pubertet och avslutad med Frihet 1985, då författaren var över åttio år.
Till hundraårsdagen av Ivar Lo-Johanssons födelse 1901 utges tre av hans mest lästa böcker.

Med God natt, jord (1933) inledde han sin stora skildring av statarnas och lantarbetarnas vardag i Sörmland. De statare som läsaren får följa lever under så stränga villkor att de misstror varje tanke på förändring, men samtidigt är God natt, jord – tack vare att perspektivet är barnets – en ljus roman om oanade möjligheter.

Det är nästan två veckor sedan jag blev klar med boken. Jag har till största delen lyssnat mig igenom den, men slutet fick jag läsa på vanligt sätt. Det här var det första jag vet att jag läst av Ivar Lo-Johansson. Förmodligen har jag väl fått läsa någon text i skolan i någon antologi, men det är ingen jag minns.

Två saker slog mig med en gång: det föråldrade språket i replikerna, alltså där författaren återger talspråk och det som jag i brist på bättre uttryck i tanken kallade ”det kollektiva talet”, det vill säga när statarna/kvinnorna/barnen yttrar sig som en person. Att visst talspråk verkar föråldrat för mig kan delvis vara en dialektskillnad, men inte bara. Ett exempel är att personer i boken säger ”tala vid någon” i stället för ”tala med någon” som är vad jag skulle säga. Om jag minns rätt är det rätt vanligt med prepositionen ”ve”=vid(?) i ångermanländskan, så det låter helt naturligt för mig att höra ”tala ve n’Johan”, men att se det i skrift är ovant. Det kollektiva talet kommer i stark kontrast mot de individuella berättelserna i boken som ofta handlar om konflikten mellan den personliga strävan och kollektivets konservatism.

Jag identifierar mig helt klart med Mikael och även med Ture i Dundret. De strävar båda att nå längre både i världen bortanför gården och i sig själva. Mikaels strävan lyckas, men Ture mals ner av kollektivet. Jag väntade mig inte att han skulle leva i frihet när boken tog slut, utan trodde antingen att han skulle ta livet av sig själv eller av någon annan.

Jag blev rätt irriterad på kollektivets konservatism och misstro mot det nya och det främmande och har funderat mycket runt det. Främst har jag funderat på om jag överhuvud taget kan förstå denna konservatism och misstro. Jag tror inte det. Jag uppfattar främmande kulturer och ny teknik eller andra nymodigheter på ett helt annat sätt och jag kan inte sätta mig in i hur någon som är främlingsfientlig och/eller teknikrädd resonerar. Jag tror att det är en bra insikt att göra, att inte tro att någon som misstror det nya är dum i huvudet, utan har en annan världsbild.

Så skildringen av statarlivet blir inte det som stannar kvar i minnet utan det är Mikaels och Tures berättelser som jag kommer att minnas.

Start: 2007-09-19 08:22
Slut: 2007-10-07 23:23
författare: Lo-Johansson, Ivar, 1901-1990
titel: Godnatt, jord / Ivar Lo-Johansson
upplaga: [Ny utg.], 2. uppl.
förlag/år: Stockholm : Aldus, 1976 ; (Stockholm : Bonnier)
omfång: 420, [1] s. ; 19 cm
serie: Delfinserien, , ISSN 0346-6574 ; 450
anmärkning: Även tillg. med tryckår: Ny tr., 1979
ISBN: 91-0-037809-7
klassifikation (SAB): Hc.01
SAB-rubrik: Skönlitteratur