Mitt liv som författare

Jaha, så har man skrivit en bok.

Eller, så har man skrivit ett råmanus som kan arbetas om till en bok.

Någonstans mellan den första meningen ”Det var en gång en by” och den sista ”När mörkret faller och norrskenet börjar dansa i skyn flyger Klara iväg mot det och barnen står kvar med tårar i ögonen och vinkar.” så blev det som jag skrev en bok, om än inte en färdig bok och allra minst en bra bok. Det viktiga har inte varit att skriva en text som någon kommer att läsa, utan att få texten skriven. ”Don’t get it right, get it written” har varit mitt motto.

Två saker har jag lärt mig under de här tre veckorna som det tog att få ihop 50 000 ord. Det första är att jag kan skriva en hel massa och få ned en berättelse på papper genom att sätta mig på tåget, plocka upp datorn och sedan sätta igång att skriva där jag slutade förra gången och fortsätta tills det är dags att kliva av tåget. Om man ska bli bra på att skriva är en nödvändig förutsättning att man orkar sitta och skriva mycket, även när man inte vet vad man ska skriva. Precis som man inte kan vänta på att ta ett bra foto, utan måste ta 10-15 foton för varje bra foto, så måste man få ner något på pappret oavsett om det är bra eller inte. Det andra jag lärde mig var att det var roligt att skriva på det här sättet. Novembermörkret har försvunnit när jag har skrivit ner berättelsen om byn, fogden och draken.

Vad ska du göra nu då? Nu ska jag sätta igång att läsa böcker igen. Det är min läsa-bok-tid som har varit min skriva-bok-tid, och jag är rätt utsvulten. Men det kommer att dyka upp ett paket med böcker i veckan om hur man skriver böcker och nu har jag en text på 50 000 ord som jag kan använda för att testa vad som står i de böckerna. Det kanske går att göra något med texten?

En sak kommer jag att kunna suga på länge, det är att jag inte längre är en av dem som säger ”en dag ska jag skriva en bok”, för det har jag gjort nu.

Nu börjas det

Nu börjar NaNoWriMo och jag hoppas att jag lyckas med föresatsen att skriva en bok med 50 000 ord under november.

Jag har förberett mina 25 kapitel à 2000 ord med 121 scener, en by med drygt 120 invånare (ca 50 namngivna), en borg med en garnison på ca 50 man (utan namn), kartor över området, byn och borgen och en titel – ”Viggo och Klaradraken”. Det blir spännande att se hur mycket av stommen som blir använt och om karaktärerna hittar på andra saker under berättelsens gång än vad jag hade tänkt från början.

En bra dag som sket sig

När jag kom hem och hittade avin som betydde att vårt nya duschdraperi med det periodiska systemet hade kommit var det ytterligare en trevlig händelse idag. Jag tog bilen till Torbjörnstorg, men alldeles innan jag kom fram till parkeringen så dog bilen. Inte med röklukt och totalt elbortfall som i våras, utan fläkt, startmotor, radio osv. fungerade. Det gick bara inte att få igång bilen igen. Jag stirrade lite och petade på batteriet, men utan att direkt tro att det skulle hjälpa. Jag tog och betalade parkering till halv tio i morgon och travade hem. Det får jag ta tag i morgon.

Det första som gjorde idag till en bra dag var när jag smakade på gårdagen chiliexperiment. Det var hur lyckat som helst. Chilin hade ölkorv, weissbier, bryggmalet kaffe, skivad jalapeño och vita bönor i. Otroligt smakrikt.

Efter lunch gick jag och skaffade mig en pyttedator för att kunna skriva på det sätt jag vill under november när jag sitter på tåget. Jag skriver det här inlägget på den nya datorn just nu. Jag är nöjd och den kostade mindre än 3000.

Men som sagt – det sket sig på slutet.

Ett idiotprojekt i 50 000 delar

I slutet av september såg jag ett blogginlägg om en aktivitet som pågår under november, NaNoWriMo.

Jag hade knapp öppnat NaNoWriMos sida innan jag hade bestämt mig för att anta utmaningen.

Vilken utmaning? Jo, NaNoWriMo står för National Novel Writing Month, och går ut på att skriva en roman på 50 000 ord under november. Vad som övertygade mig var ”you should lower the bar from ‘best-seller’ to ‘would not make someone womit'”, vilket jag tror jag kan klara av. Jag kom också tänka på George Mallorys svar på varför han ville bestiga Mount Everest: ”Because it’s there!”. (Han dog utan att bevisligen ha lyckats…)

Jag har ju i år lärt mig att skriva på tangentbordet på riktigt, så jag har gott hopp att jag ska klara det mekaniska, att hinna skriva i medeltal knappt 1 700 ord om dagen. Jag tror att jag ska få en hel del gjort på tåget, men jag tror inte jag kommer hinna så mycket mer på kvällarna än att sitta och skriva.

Jag tror inte att det jag kanske kan lyckas skriva är värt att visa någon den 1 december utan svetsglasögon. Det är nog till stora delar oläsligt, men jag kommer nog vara nöjd om jag har lyckats få ihop så mycket smörja i alla fall.

Syftet med den här texten är att göra det offentligt att jag har antagit utmaningen och på så sätt sätta mer press på mig själv att genomföra projektet. Jag kommer att rapportera fram- och motgångar på Twitter.