Istanbulbilder del 3

Idag var Chorakyrkan öppen (men inte armé- eller Atatürkmuseumet, det är är ju långhelg här) och jag fotograferade nästan var enda kvadratmilimeter. Kyrkan har den bästa bysantinska mosaiken i stan.

Trött, ledsen, introvert? Vet inte, men hen fastnade när jag tog testbilder för att ställa in kameran.
DSC_9629

DSC_9631

DSC_9635

Ikonoklasm
DSC_9639

DSC_9642

DSC_9649

DSC_9656

DSC_9663

DSC_9670

Hoppsan, hur var det med jungfrufödelsen?
DSC_9680

DSC_9684

Barn som leker/slåss
DSC_9693
DSC_9697

DSC_9700

DSC_9706
(Nederst ser man flaggor från CHP, Atatürks gamla parti,)

Hus i Şişhane
DSC_9709

Galatatornet
DSC_9713

DSC_9718

Kırkdört

Hemresan var lite mer händelserik än vad jag hade önskat. Sista kvällen talade jag för övrigt franska (dåligt, men ändå), tyska (med en kvinna från Elsass), turkiska (bättre än franska), engelska och ryska. Och svenska, men det räknas ju inte. Jag satt med en man från Algeriet och pratade flygsimulatorer. Han håller på att bygga sin egen cockpit för en Boeing 737 och hade varit och flugit en äkta flygsimulator ute vid Atatürkflygplatsen i Istanbul. Det gjorde mig lite avis…

Jag glömde att sätta min iPad på laddning under natten och valde att se till att den var laddad i stället för att göra en avslutande utflykt sista dagen. Jag åkte ut till flygplatsen i god tid för att kunna slöa i lugn och ro där. Jag hade tillräckligt med pengar kvar på mitt istanbulkort, så jag åkte kommunalt ut till flygplatsen. Jag hade inte gjort min läxa och gick av spårvagnen vid hållplatsen Aksaray för att ta metron från stationen Aksaray. Det var fel, jag skulle ha gått av vid Yusufpaşa – naturligtvis. Det blev en lång promenad i hettan.

På Istanbuls flygplats passerar man två säkerhetskontroller, en vid entrén och en vid gaten. Man bör alltså komma i god tid. Har du en smartphone kan du gratissurfa vid loungerna, där finns öppet nät och ett uttag som alla vill använda för att ladda sina mojänger.

Nästa dramatiska episod var Zürichs flygplats där jag skulle ta mig från flygplanet till gaten på väldigt lite tid. Men jag hann. Jag tror till och med att jag gick genom priofilen i säkerhetskontrollen trots min ekonomiklassbiljett. Ingen protesterade i alla fall.

Sedan kunde jag slappna av och läsa. Jag läste ut den lilla boken på turkiska jag köpte, så jag kan redan hävda att jag har läst en bok på turkiska (om än en läsalättvariant).

Sista biten hem var taxi från stationen i Uppsala. Och chauffören hade bott ett år i Istanbul (kurd från norra Irak), så jag kunde öva ända fram till dörren i Uppsala.

Kırkiki

Trafiken i Istanbul…

Jag har samlat lite bilder för att illustrera den. Som fotgängare är du oftast utlämnad till dig själv och får bedömma hur gärna du vill över vägen. Lita inte heller på enkelriktningar och avspärrningar, det kommer bilar från alla håll i alla fall. Jag såg en buss som för att spara tid körde mot trafiken på en påfartsramp och tvingade alla att panikväja för honom. Fort kör man och säkerhetsbältena är inte funktionsdugliga i baksätet – ingen använder ju dem.

Nära hotellet går spårvagnen på en smal gata och det är nästan omöjligt att passera varandra på trottoaren när spårvagnen åker förbi.

Så lite mer försiktig var jag och blev inte på körd av någon.

Kırküç


Hotellet jag har bott på heter Ağan. Jag är väldigt nöjd och har trivts hela tiden, det var bara det där med första natten då… Mitt rum är det direkt ovanför ingången. Jag har pratat med personalen på minst tre språk och med en del av de andra långtidsgästerna. Hjälpsam och vänlig personal. Det är aircondition på rummen, mycket viktigt i hettan. Fritt internet också – väldigt viktigt. Frukostbuffé som man blir mätt på, men trött på efter ett par veckor, men den ingår i priset så då äter man i alla fall.

Restaurangen har jag ätit på många gånger och gårdagens middag var det godaste jag ätit här. Stekta grönsaker med stekt kött och smält ost, saç kavurma. Men restaurangen Özler tvärs över gatan är nog snäppet bättre i allmänhet.

De här jobbar med att snacka in gäster från gatan. I montern finns menyn och man kommer inte undan när man passerar. Men så är det överallt där det är restaurangtätt här.

(Den här killen heter Cuma, dvs Fredag.)



Hotellpersonalen hänger ofta vid bordet vid entren.

Jag har suttit många timmar i sofforna och läst. På eftermiddagen blir det direkt sol och då har jag flyttat på mig, oftast till rummet för att kyla av mig.

Jag skulle definitivt välja det här hotellet igen till nästa gång i Istanbul

Kırkbir

Igår eftermiddag åkte jag ut till Bebek för att träffa en av dem som jag har haft kontakt med inför resan.

Jag åkte buss och fastnade i en trafiken i en evighet. I bussen så gör man träffande nog reklam för deodorant på handtagen man kan hålla sig i om man står.

Vi satt på ett kafe vid vattnet och pratade om allt mellan himmel och jord och jag frågade saker om turkiska som jag inte tyckt att jag kunnat läsa eller lyssna mig till. Jag prövade mig fram på stapplande turkiska också, men jag kan inte formulera mer komplicerade satser så lätt (än) så det blev mest på engelska.

Kırk

Jag har tagit mig igenom hela läroboken i turkiska nu och tog en promenad efter lunch igår för att fotografera de platser längs min löprunda som jag har som minneshjälp för turkiska verb. Det var söndageftermiddag, så jag fick en del bilder av hur man slappar på turkiska också.

Löprundan börjar i Gülhaneparken, som är skuggig hela dagen.

Men den har backar som blir mördande branta utan att man riktigt märker det först. Och det är omöjligt att fånga i en bild.

Sedan ut genom parken. I den här änden har turkiska militären förläggningar och jag har hört ropen från morgonuppställningen en gång.

Över järnvägen som är slutet för orientexpressen.

Över den rätt trafikerade vägen som tur var har trafikljus här. Här är första stationen för verben, Atatürk:
gelirim

Härifrån följer jag vattnet och muren.

Nästa station, en snubbe i haremsbyxor som jag inte har kollat upp vem det är:
geliyorum

Vissa tar söndagssimturen på större allvar än andra.

Nästa station, en port (?) i den bysantinska muren:
geldim

Följande station brukar vara befolkad även vardagsmorgnar med simmare. I bakgrunde syns två utav öarna och de höga bergen på andra sidan Marmarasjön. På den vänstra ön, Yassiada, satt Adnan Menderes med flera fängslade fram till sin avrättning efter militärkuppen 1960. Flaggan kallar jag den här stationen:
geleceğim

Resten av Prinsöarna.

Fyren, nästa station kommer inte så långt efter flaggan.
gelmişim

Sedan är den några hundra meters löpning till nästa station, busskuren. På vägen tittar Sultanahmet fram över muren ibland.

Busskuren:
gelmeliyim

En entreprenör erbjuder dig att skjuta ballonger och flaskor från vägen. Den här söndagen var det ungefär tio stycken som hade satt upp balonger och annat längs vägen.

Efter busskuren börjar en träd- och blomplantering. I marken finns det bevattningsledningar som brukar vara igång på morgonen när jag springer.

Ett bröllopsfölje kom tutande i hög fart längs vägen.

En av stadens lumpsamlare tittade roat på mig när jag paparazzifotograferade bilarna.

Vi närmar oss nästa station, radartornet. På parkeringen står det husbilar och det är en halvorganiserad camping här. Mest fransmän och italienare brukar det vara.

Vid repet är det dags för nästa verbform:
geleyim

Här finns möjlighet att sjösätta båtar och det är nästa station, båtrampen.
gelsem

På en söndag finns det massor med små stånd där man kan köpa dricka, grillad fisk, grillad majs mm.

Här viker jag av för en liten runda runt parken som jag använder för att kunna springa så långt jag behöver innan jag vänder tillbaka. Det ligger en stor färjeterminal längre fram som gör det krångligt att fortsätta längs vattnet.

Sista stationen, utegymmet.
gel!

Jag fortsätter längs fotbollsanläggningen.

Och här tar jag ett vigt skutt över refugen och genom träden och så springer jag tillbaka eller tar ett till varv runt parken.

På tillbakavägen övar jag de negativa formerna.

Utegymmet:
gelme!

Båtrampen:
gelmesem

Radartornet:
gelmeyeyim

Busskuren, det brukar stå en trafikpolis här och vinka bilarna förbi trafikljusen på morgonen:
gelmemeliyim

Fyren:
gelmemişim

Flaggan:
gelmeyeceğim

Porten:
gelmedim

Haremsbrallan:
gelmiyorum

Och till sist Atatürkstatyn:
gelmem

Otuzdokuz

Skoputsaren som själv hamnade i fällan.

En av de första dagarna här passerade jag en skoputsare som tappade sin borste precis vid mig. Jag plockade upp den och gav den till honom. Han blev glad och verkade erbjuda sig att putsa skorna åt mig som tack. Det vore väl dumt att inte ta emot ett tack tänkte jag och sa ja. Han putsade och så började han prata om sin far som var på sjukhus med hjärtfel. Då förstod jag att jag blivit lurad och blev skitsur. Han fick alldeles för mycket pengar, men jag var riktigt sur och ville bort.

Sedan dess har ett otal skoputsare tappat sina borstar vid mig. En del har varit mer klumpigare än andra. Jag ser ju direkt nu vad de håller på med och kan kolla in deras teknik. Kanske skulle konsulta lite?

Nu var det dags för payback. Jag har sett en gata här i närheten där de trålar och gick och kollade in om jag såg till några skoputsare idag. Vid andra kollen fick jag napp. Det satt två bakom hörnet i slutet av gatan och när de såg en ensam manlig turist skyndade en av dem ikapp mig och förbi.

Han går över gatan, kollar in mig och förbereder sin fälla. Min fälla har redan slagit igen om honom eftersom jag fotograferar vad som sker.

Observera borsten som hänger på en krok på lådans kortsida.

Han har nu gått över på samma sida som jag. Han kollar lite över axeln på mig då och då. När han dunkar i lådan i benet eller något bredvid så kommer borsten att falla av.

Och där ligger den på gatan som jag förväntade mig!

Han vänder sig om för att, som han tror, ta emot borsten från mig, men jag bara skakar på huvudet och säger tsk-tsk som en riktig turk.

Otuzsekiz

Igår läste jag och så gick jag iväg för att se vad jag trodde skulle vara den avgörande etappen av Tour de France.

Och när jag satt här och tittade så gick jag in på twitter och såg att något hemskt hade hänt i Oslo. Och större delen av resten av dagen, kvällen och fram tills nu har jag följt utvecklingen i Norge.

Så fruktansvärt.