Om sex månader

Idag är det inte bara första december utan även sex månader kvar till Stockholm maraton. Jo, jag har tänkt att springa fyra mil om ett halvår. Och jag tänker vara kaxig och klara det på under fyra timmar.

Men det har inte varit sträckan som har fått mig att tveka utan träningen. Att ta mig ut i kylan och springa två-tre mil varje helg från och med februari. Men det värsta som kan hända är väl att jag inte kommer i mål på den tid jag vill, och det är ju inte hela världen, eller hur?

Så nu ska jag skruva i dubbar i mina gamla löparskor för att kunna ta mig ut oavsett väder. På måndag är det slut på vilomånaden och då börjar jag följa ett löpprogram från marathon.se som jag har tänkt följa tills februari då jag kommer byta till ett annat löpprogram som jag tror är effektivt.

Det här blir spännande.

Mitt andra år som löpare

Just nu startar jag i Stockholm halvmaraton. Startnummer 9394 har jag. Förra året beskrev jag vägen fram till loppet och själva upplevelsen av loppet. Vad hände efter loppet då? Jo, det fortsatte i bra stil med en tid på 51:42 på Hässelbyloppet i mitten av oktober och jag började fundera på hur jag skulle kunna hålla formen över vintern. Jag fortsatte springa två-tre mil i veckan in i november och testade olika pass som tusenmetersintervaller och mycket mer. Det gick väl inte lysande, men jag höll ju formen i alla fall. Så åkte jag på butikspraktik till Falun. Där fick jag lite känning i benet när jag körde kartonger, men inget som störde, jag körde ett pass på en mil samma kväll som jag kom hem. På lördagen efter gav jag mig ut på ett inte så långt eller ansträngande pass. Det kliade i sätesmuskeln och kändes skumt. När jag laddat upp passet från datorn och skulle resa mig upp kunde jag inte gå. Jag fick försöka hålla mig i väggar och möbler för att ta mig fram den helgen. Och så tog det första året som löpare slut.

I slutet av december började jag om försiktigt precis som jag gjort i januari 2011. Strategin var klar: kör samma program och lyssna på kroppen. Förutom under en förkylning i mars har jag kunnat springa tre gånger i veckan sedan dess. Jag har gett mig ut i ur och skur och när jag glömde löparskorna i Umeå sprang jag några pass i mina vardagsskor. Jag kallar det en av mina superkrafter.

Vad har jag lärt mig under det här året? En upptäckt är att jag blir hypokondriker före lopp och sitter nu på fredagskvällen och känner efter om jag har halsont eller inte. Lite snorig var jag förut idag också.

En sak jag testade var att pulsträna: att springa utan att hålla ett visst tempo, utan i stället hålla pulsen i ett visst intervall. Nedan syns utvecklingen av hur snabbt jag har sprungit med samma puls sedan i våras. Och längre tid också, den första intervallen i februari var 10 minuter, den sista i slutet av augusti var 25 minuter.

Sakta men säkert gav träningen effekt.

Och under året lärde jag mig också mig det omvända – att utebliven träning gör att man förlorar konditionen väldigt snabbt. Man kan inte förlita sig på någon grundkondition som någon tyckte verkade god när man ryckte in i lumpen på Arlanda för 20 år sedan, kondition är färskvara och förfars snabbt.

Så hur går det då? Godkänt är under två timmar. Väl godkänt är snabbare är förra gången (1:55:22) och för MVG krävs en tid på runt 1:52. Någon gång mellan 18:05 och 18:15 kan du se mig gå i mål här. Under loppet kan du följa mina tider här.