Otuzsekiz

Igår läste jag och så gick jag iväg för att se vad jag trodde skulle vara den avgörande etappen av Tour de France.

Och när jag satt här och tittade så gick jag in på twitter och såg att något hemskt hade hänt i Oslo. Och större delen av resten av dagen, kvällen och fram tills nu har jag följt utvecklingen i Norge.

Så fruktansvärt.

Otuzyedi

Så kom jag till slut iväg till Prinsöarna i Marmarasjön. På turkiska Adalar – öarna. Det är den aktivitet som jag först av alla kom på att jag ville göra i Turkiet. Först spårvagn till Kabataş och sedan IDO snabbfärja till öarna.

Ett stopp först på den näst största ön Heybeliada.

På toppen av berget till höger ligger ett ortodoxt prästseminarium som stängdes av turkiska staten på 70-talet.

Huvudön, Büyükada (Storön). I fotot kan man ana huvudmålet för mitt besök, huset som Trotskij bodde i 1929-1933. Men när jag tog bilden visste jag inte det. Än så länge trodde jag att jag hade koll på vart jag skulle leta.

De flesta av färjans passagerare gav sig av till turistcentrum och ställde sig för att köa i hettan i någon timme eller så för att kunna åka så här.

Det gjorde inte jag. Jag hade letat fram på nätet att Trotskij bodde på 55 Çankaya Caddesi. Jag travade iväg dit med google maps som hjälp. Där hittade jag detta hus. Det står inte ens 55 på det och ser inte ut som det som jag har sett bilder på tidigare på nätet.

Jag knappade in adressen igen och ser att den ska ligga på ett annat ställe. På kartan heter gatan som 55-huset ligger vid något helt annat, Nizam Caddesi.


Visa större karta

Jag går till dit google pekar och hittar detta hus. På det står det 37!

Fel hus igen.

Kan det vara huset mitt emot 55an?

Kartan visar nog bara det största numret för gatan eftersom den tycker att gatan har bytt namn sedan. Inga gatskyltar finns som tyder på att den byter namn. Jag köper vatten, googlar och så slår det mig; jag kan ju fråga någon, så mycket turkiska kan jag ju. Jag frågar en gubbe i en grönsaksaffär som säger något på jättesnabb gubbsluddrig turkiska där jag kan urskilja orden ”gränd”, ”höger”, ”gå”.

Jag går iväg och kommer ner till en mur där jag skymtar detta.

Det ser ju ut som huset som jag har sett på nätet i artikeln om Trotskij. Här träffar jag på tre likasinnade. Tre medieforskare som varit på konferens och stannat kvar ett tag extra. Två från Sydafrika och en australiensare som jobbar i Kina. Australiensaren och jag går och fotograferar över muren med våra systemkameror. Vi är alla säkra på att detta är rätt hus, en ruin, övervuxen av trädgårdsväxterna.







En av sydafrikanskorna beger sig djärvt in i trädgården för att verkligen komma in i huset.

Jag studerar växligheten som spritt sig ut över muren i stället.

Vindruvor

Fikon

Lagerblad

Jag slår följe med medieforskarna och vi går tillbaka till centrum med några stopp på vägen.

Australiensaren som likt Arthur Dent alltid har en handduk med sig.

Blomträd

”Potential”

De två till höger är sydafrikanskorna. Det är mycket blommor i trädgårdarna och längs gatorna.

Lady och Lufsen i Turkiet?

Vi åt lunch på ett köftesnabbmatshak. Inte bra mat. Sedan hoppade jag på färjan tillbaka och somnade. Resan tar ungefär 50 minuter. En sak som överaskade mig är hur Istanbul bara fortsätter och fortsätter längs kusten. Riktigt höga hus på många ställen, så det är inte bara förortsbebyggelse utan nog även kommersiella centrum.

Så här är då en karta med Trotskijs hus tydligt markerat:

Visa Istanbul 2011 på en större karta

Och så här ser det ut i diset från färjan:
Image

På flickr finns det bilder från insidan också.

Otuzaltı

Jag gick och hängde i ett gathörn vid ingången till Gülhaneparken igår.

Glassförsäljare av den speciella turkiska glassen. Man måste troligen röra om den ständigt för att den inte ska bli för hård.

Turister

Tramvay

Istanbuls guvernör (syns på registreringsplåten)

Sedan gick jag till mitt favorithak och drack te. Där träffade jag på en översättare och en dubbare/skådespelare som jag hängde med restan av kvällen och diskuterade språk, Turkiet, historia mm.

Otuzbeş

Igår såg jag Paul Simons första konsert i Turkiet. Och det var första gången jag såg Paul Simon, så jag kan inte jämföra med hur han brukar vara, men det var tajt spelat, entusiastisk publik, en skön temperatur i luften och lysande låtar. Det tog sedan en evighet att ta sig hem till hotellet, men det var det värt. Morgonens löppass blev kanske lidande också, värmen kändes mördande idag.

Kul min.
Image





Ett av extranumren, en cover på Beatles’ Here comes the sun.

Otuzdört

Boza – en dryck gjord på jäst hirs och ett glas som man har sparat sedan Atatürk drack ur det, en sådan kombination har en oemotståndlig dragkraft på mig.

Haket.

Glaset.

Boza.

Mer en upplevelse än njutning…

Otuzüç

Basarer, två stycken? Mnja, jag passerade nog två till om man vill räkna annorlunda. Jag slänger in lite street photo här med.

Mısır çarşısı, egyptiska eller kryddbasaren, bredvid Nya moskén.







(Mısır=majs på vagnen, inte Egypten eller namnet på basaren bakonm)

Basargata utanför Rüstempaşa.

Snygga färger. De gulblå är skandallaget Fenerbahçes, som fans sätter upp överallt.

Den här snubben hängde utanför Süleymaniye och hans shtick är att han tycker man ska ta kort och så han häller upp körsbärsdrickan när man tar kortet och så köper man ett glas. Inte fel i värmen och jag plågade honom i min tur med min stapplande turkiska. Rättvis handel…

Bokbasaren. Den är inriktad på kurslitteratur för universitetet som ligger nära.

Men det ser man ju inte i den här bilden.

Ännu en katt. Och här ser man universitetskopplingen ”Universitetsböcker finns här” står det.

Stora basaren, säkert kul om man tycker om att shoppa. Det gör inte jag. Jag ville bara ha en bild.

Otuziki

Stor sightseeingdag idag. Tre moskéer, två basarer och ett bozahak.

Först moskéerna.

Alla tre syns på första bilden här, Yeni Cami, Rüstempaşa och Süleymaniye.

Yeni Cami, nya moskén.


Rüstempaşa nås via en liten trappa och ligger på taket till en annan byggnad.




Süleymaniye
För den rituellla tvagningen.




Hmm, ska jag välja eller råda någon om vad de ska se? I så fall Rüstempaşa och Süleymaniye. Runt Süleymaniye hittar man alla delarna i en küliye, moskékomplex, med skolor, matsalar, sjukhus och bad. Runt de flesta andra har de delarna försvunnit med tiden.

Otuzbir

Kvällsbilder.

Jag gick ner till Eminönü som visar sig vara livligare på kvällen än på dagen, otroligt nog. Försäljare säljer nog mer ljusskyggt på alla sätt här.

Men jag ville hitta en vinkel som jag sett att en fotograf hade använt.

Jag hittade en annan själv.
Image

Sedan fotograferade ljussättningen av Bosporenbron.

Konventionellt.

Arty.

Yirmidokuz

Gårdagen ägnades åt repetition av Sanningens evangelium på koptiska, jag har tenta på den på onsdag eftermiddag.

Förra löppasset blev lite tokigt, men efter några dagars lagad mat till middag så var magen lugn och fin idag och det blev drygt 10 km i morse. Även om jag ger mig iväg före åtta på morgonen är det 26-27 grader varmt redan.

Idag gav jag mig av på en båttur upp för Bosporen. Jag tog en 90 minuters tur och då kommer man upp till Mehmet Fatih bron innan båten vänder. Turyol avgår från västra sidan av Galatabron.

Den här båten åkte jag inte. Det är en illustration.

Galatatornet och nedanför ser man en reklamskylt som det står ”Zor Yok” på. Det förstod jag redan första dagen – ”inga besvär”.

Några bilder som försöker visa hur brant det är och hur man utnyttjar det med smala hus så att lägenheterna kan vara fler som har fönster mot vattnet. Det är en hypotes i alla fall, det kan också ha att göra med fastighetspriser, regler mm.


Den nedre bilden är från Arnavutköy, Albanerbyn.

Ett sultanpalats till, Çırağan Sarayı, som var ruin länge innan det blev hotell för några år sedan. Det intressanta med det just nu är att det i helgen var möten här med Hillary Clinton och andra om Libyen.

En av jätteflaggorna som dyker upp fotogeniskt bakom träden.

1452 byggdes den här fästningen, Rumelihisarı och beseglade Konstantinopels öde i och med att osmanerna med denna fästning och den äldre Anadoluhisarı kunde strypa trafiken till staden från norr. Året efter intogs staden av Mehmet erövraren som har fått ge namn till bron som skymtar i bakgrunden.


Anadolu hisari. (Och kanske några yali)

Trafiken är intensiv på Bosporen, men det slår mig nu att jag bara har sett båtar stäva norrut. De borde väl återvända också? Det är kanske vid en annan tid på dygnet som riktningen vänder?

Vid bron vänder båten. Det går att åka längre turer också, men det fick vara. Jag såg tyvärr inte något bra exempel på en yali, en sommarbostad. Många har brunnit upp, det skriver Orhan Pamuk om flera gånger i sin bok om Istanbul. Kanske det hade funnits fler längre norrut längs vattnet.

I Bosporen och Marmaraskön badar folk överallt där man kommer ner till vattnet. Varje morgon när jag springer ser jag många män som klättrar omkring på klipporna nedanför Topkapi och badar.

Bosporen är på sina ställen mycket strömt. Mannen till höger håller i sig för att inte föras bort när han väntar på sin kompis som just hoppar i.
Image

Ytterligare en bild på Suleymaniye. Här ser man alla fiskrestauranger som håller till under Galatabron.