Jag läste just vad Sven Wollter skriver om varför han är kommunist. Man kan säga att han beskriver sig som ”en kommunist av det trevliga slaget” som står för solidaritet, rättvisa, motstånd mot makteliten. Jag har länge haft svårt att förstå hur man överhuvud taget kan kalla sig kommunist. Det begreppet kommer oavsett hur man själv definierar det stå för sovjetväldets massmord och förtryck. Det är lika omöjligt att komma runt som om man skulle försöka vara ”nazist på det positiva sättet”!
Dessutom är det Kommunistiska partiet inget mysparti. De vill ersätta vår demokrati med arbetarklassens ”egen statsmakt, arbetarstaten” genom en revolution. De skriver också
”Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen, kampen mot fascismen, det socialistiska världssystemets korta existens under tiden efter andra världskriget och de nationella befrielserörelsernas segrar i tredje världen.
Partiet förnekar inte sina historiska rötter, sådant överlämnar vi till de bekväma, till dem som tror att de kan bli vuxna utan barndom. Den kommunistiska rörelsens nederlag och bakslag, som till delar orsakats av svåra fel och misstag, utgör för oss en källa till lärdom, som berikar den kommunistiska teorin och politiken och som gör det möjligt att undvika motsvarande fel och misstag i framtiden.”
”det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen” – pyttsan! Hur kan man först hylla Stalins massmord och sedan släta över det med att det ”utgör för oss en källa till lärdom, som berikar den kommunistiska teorin och politiken”?
(Om man vill kan man läsa deras partiprogram med göteborgsaccent, gärna högt. Ett säkert skrattpiller.)
Recent Comments