Lycka till Viggo!

Idag börjar du skolan. Jag hoppas det går bra idag, men främst hoppas jag att de följande 13 åren som det nog blir i den kommunala skolan, går bra. Jag hoppas att det är snälla barn med ett öppet sinne i din klass. Jag hoppas att dina lärare är engagerade och kunniga. Jag hoppas att skolförvaltning och politiker kommer att fatta väl avvägda och kloka beslut som rör dig och din skola.

För så var det inte för mig. I det som motsvarar det du ska börja idag – lekis kallades det, så minns jag mest att jag inte fick vara med, att jag slogs ofta, men också rulltårta i platsmugg och att vi ritade med kritor på papper som låg på ett hett underlag så att kritorna smälte in i papperat. Och så Ville och Valle och Viktor.

Sedan kom lågstadiet och det började rätt bra har jag för mig. Men jag kommer ihåg att jag gick hem någon eller några gånger mitt på dagen, men jag minns inte varför. Jag minns att jag i tvåan hade räknat klart matteboken långt före läsårets slut och att jag fick en ny bok med treans kurs (eller en annan variant på tvåans) som jag räknade klart. När trean började började hela klassen från början i treans bok. Jag minns att jag sköt ihjäl en geting med ett gummiband och att jag hade stökigt i bänken. I trean började vi med engelska och vi fick engelska namn. Jag tror mitt var Bob. Men när lågstadiet var slut delades klassen av någon anledning och hälften började på en annan skola.

Mellanstadiet vill jag inte minnas. Klassen slogs ihop med en annan klass som bodde längre bort än de som efter delningen började på en annan skola. Ingen bodde särskilt nära mig. Jag kommer ihåg hur alla killar stod vid krokarna i trapphuset längs väggen i hackordning. De som var högst stod längst upp och jag stod längst ner. Någon däruppe skickade ett slag på axeln till mig via alla som stod emellan. På vägen var det fjäderlätta stötar, men den som var näst lägst skulle uttryckligen slå till mig hårt. Jag stod kvar. Jag ville ju vara med. Via Asterix hade jag blivit intresserad av latin och det var inte bara på skolan som det var udda. När jag hade letat upp en lärobok i latin på kommunbiblioteket som stod i magasinet och bad bibliotekarien om den fick jag en blick jag aldrig glömmer. Men det vore bäst att göra det och resten av mellanstadietiden.

Högstadiet var en förbättring på sitt sätt, det var mer elaka ord än slag. Jag hade fått lära mig föreningsteknik och backade inte när jag ”på skoj” fick sitta ordförande i klassrådet eller vad det hette. Det var rätt kul att ha makten att fördela ordet. Flickorna läste Grottbjörnens folk, jag läste William Goldings Det nya folket. Min svensklärare kallade de som gjorde det för kulturknuttar. På det hela taget var högstadiet rätt trist.

Gymnasiet var roligt. Äntligen var de flesta omkring mig intresserade av att lära sig något i skolan. Två av mina lärare var lektorer och höll underbara lektioner. Min lärare i ryska var väldigt duktig, men när han undervisade oss i tyska var han trist. Jag tror att han tyckte detsamma om de två klasserna. I efterhand tror jag nog att hans undervisning i ryska på gymnasienivå var den främsta i landet, mycket tack vare att vi använde oss av material från Tolkskolan som han fått via sin son. Latinlektionerna var de som mest vidgade mina vyer, synd bara att vi inte tog oss tid att läsa grekiska också. (Men det korrigerade jag i våras.) Någon gång fick jag höra något gammalt glåpord ”Bossakossa”, men det kom från en av dem som nådde livets höjdpunkt i nian, vilket jag nog anade då och skakade av mig.

Så jag hoppas att du får det bra Viggo, men jag är orolig. Det är så många år du ska gå i skolan och det finns få platser som man kan känna sig så ensam och övergiven på som på en skolgård. Du är så snäll och omtänksam och klok. Ingen får vara dum mot dig.

Som tur är finns det alternativ till den kommunala skolan här i Uppsala och det lugnar mig.

Som det heter på dåligt latin ”Nolite te bastardes carborundorum”, Viggo.

Lycka till!

Pappa

Bookmark and Share

6 reaktion på “Lycka till Viggo!

  1. Jag minns att du rymde från skolan ett par gånger på lågstadiet. Jag tror att det var när det blev för mycket för dig och du inte visste hur du skulle hantera det – och det sammanföll nästan alltid med perioder då jag jobbade. Din lärare tyckte du var så trygg och duktig, så du placerades bredvid klassens bråkstakar och det var inte bra för dig.
    Problemen på mellanstadiet fick jag reda på i efterhand, eftersom du inte sa något hemma. det smärtar mig så här efteråt och jag har ofta funderat om jag/vi gjorde något fel. Er ena klasslärare i mellan, var ju för flera elever en olycka och hon slutade ju sedan som lärare efter mycket klagomål. Klassdelningen var olycklig för hela er klass. Det var många som mådde dåligt av det, särskilt som ni hamnade på olika skolor.
    Efter högstadiet fick jag mer klart för mig hur jobbigt du haft det. Jag kan än idag komma ihåg namnen på några av dem som var värst efter att du berättat lite. Tur att du hade UNF som motpol under den tiden. Jag tror det var bra för dig.

    Jag och farfar önskar Viggo lycka till i skolan och hoppas att det ska gå bra och att han ska finna sig väl tillrätta och ha ”turen” att få bra och kunniga lärare och bra skolkamrater som gör tillvaron i skolan till en positiv upplevelse. Lärarnas förmåga att undervisa är A och O för eleverna liksom deras sätt att hantera klassrumssituationen och kontakten med föräldrarna. Jag hoppas att det senare har förbättrats sedan ni gick i skolan!
    Lycka till Viggo!!!

  2. Bo! Din text till Viggo är något av det finaste jag läst. Hade tänkkt skriva detta före föregående inlägg, men det försvann för mig och kommer nu istället. Tack och ge Viggo en Lycka-till-kram från oss!

  3. Jag tycker också det var fint skrivet. Det där med hackordningen fick jag höra av Lisa långt senare. När jag för ett par år sedan var på en efterfest nyåret 2006/7 började jag prata med en pretentiös medaljbeprydd skallig man i officersuniform. Det visade sig att han kände någon från Sollefteå. Jag frågade: Vem då? En Erik N. visade det sig vara, en av min brors belackare i klassen. Jag blev alldeles kall. Mycket skit har kommit från den familjen, även från hans yngre bror som gick i min klass. Jag hatar mobbare, och även om jag kom lindrigare undan än du så hatar jag det gänget. Det är klart att man påverkas av att ens syskon inte mår bra i skolan. Viggo, stå på dig! Och lycka till i skolan!

    Farbror Per

  4. Bo
    Känner så väl igen känslan. Om man själv vet hur det kan vara blir man en orolig förälder. Jag har flera gånger denna vecka tänkt att det är tur att det inte är något av mina barn som ska gå i Domarringen. Det har varit tufft nog att relatera till skolvärlden.

    Jag kan inte lättvindigt lugna dig. Skolan är inte nödvändigtvis bättre nu. Men om man hanterar sin oro klokt är nog medvetna föräldrar en av de viktigaste tillgångar ett skolbarn kan ha. Men just det att man inte fattar vad som pågår kan man ändå råka ut för – det är riktigt tufft, känslan av att man svikit. Och ibland hjälper det inte ens att man uppmärksammar svårigheter. Men ibland går det å andra sidan bra. Det är i alla fall mina erfarenheter hittils.

    På måndag börjar Sara gymnasiet. Det känns nästan lika stort som då hon började skolan. Och utifrån mina egna erfarenheter mera hoppfullt.

    Hoppas ni får en fin skoltid. Viggo har i alla fall en fin och klok pappa

  5. Bo, jag grät när jag läste din text. Usch vad det är vidrigt med mobbning och grupptryck, jag får rysningar när jag tänker på hur obarmhärtiga mekanismerna är. När jag gick i trean så vägrade jag göra som de två tuffaste killarna i klassen sa. De ville ha min hjälp för att lura sitt mobboffer att han var bjuden på fest hos mig för att sedan gömma sig utanför mitt hus och hoppa fram och skratta åt honom när han dök upp till denna icke-fest. När jag istället sa till C att de lurat honom blev tuffingarna vansinnigt arga på mig. Jag minns fortfarande den starka känslan av att jag hade gjort fel trots att jag logiskt sett hade gjort alldeles rätt! Det är SÅ obehagligt!
    Jag hoppas att du också minns att Domsjötjejerna såg upp till dig så mycket att vi införde en särskild Bosse-timme. Du var en av mina tonårsidoler och jag önskar att jag hade lärt mig latin ordentligt istället för att bara gasta ”Lupus aquam bivitt!” till Sylvia vid alla möjliga tillfällen. (Jag reserverar mig för felaktig latin i ovanstående rader.)

Kommentarer inaktiverade.