Mitt liv som löpare

Idag springer jag Stockholm halvmarathon och kanske jag lyckas göra det på en tid under två timmar. (Jag startar faktiskt just nu när detta publiceras.) Det hade jag inte trott var möjligt för ett år sedan. Egentligen började mitt liv som löpare med att jag skaffade en ny mobil i januari 2010 och sedan kan man dela in det i två faser: 2010 – göra fel och 2011 – göra rätt.

Men varför löpning? Ett skäl är faktiskt lättja: i och med att man förflyttar sin tyngd, så är det effektivare träning än motionscykling som jag har hållit på med förut. Ett annat skäl är att man inte är bunden till öppettider eller anläggningar utan kan komma ut snabbt hemifrån.

Fas ett, 2010 – göra fel
Ny mobil var det alltså det började med. I den finns Nike+ inbyggt vilket gör det möjligt att följa sitt tempo och distans med hjälp av en sensor i skon. Det kostade inte så mycket att köpa till. I konceptet ingår det att löppassen laddas upp till internet där man kan följa sin utveckling. Där finns det även löpprogram som man kan följa. Jag började med ett nybörjarprogram och satte igång att springa i träningskläder som jag redan hade. Detta var årets två första fel. Kläderna var helt olämpliga att springa i och bidrog starkt till att höger knä blev skadat. Löpprogrammet var kanske för krävande och jag sprang nog definitivt för snabbt i förhållande till vad knäna klarade av. Under mars hade jag rejält ont och omstarten dröjde till i april. Nu hade jag skaffat knästöd och riktiga kläder, men blev förkyld och fick knäont igen på grund av dålig teknik i utförsbackar och kunde inte fortsätta hela programmet utan la av i slutet av maj. På sommaren lyckades jag sparka i lilltån och skaffa mig en fraktur så både löpning och att lära Klara att cykla blev omöjligt. Efter sommaren, i slutet av augusti, började jag om för tredje gången och kunde ta mig igenom programmet fram till det avslutande milloppet i mitten av oktober trots knäproblemen. Jag plågade mig under en timme på milen men nu gjorde knät ordentligt ont. Jag lyckades bara med ytterligare fyra löppass efter det under 2010.

Innan detta försök gick snett hann jag skaffa en bra GPS- och pulsklocka och det var avgörande för att jag skulle vara motiverad att komma igång så snart som möjligt.

Fas två, 2011 – göra rätt
I januari spontanköpte jag en bok på Bokskotten för 69 kr. Den tog upp allt om löpning som jag önskat att jag hade vetat ett år tidigare och framför allt hade den tydliga löpprogram för nybörjaren. Jag räknade mig inte som en total nybörjare dock och började på vecka 7 i programmet. En sak som jag hade insett, var att det var ingen idé att vila bort när det gjorde ont i mina svaga knän, utan i stället ville jag bygga upp dem från grunden. Första passet var ett pass som var ungefär lika mycket gång som löpning. Idag kommer jag att springa ganska precis 10 gånger längre i ett tempo som är två minuter snabbare per kilometer! Jag hade inga knästöd utan resonerade som så att vävnaderna byggs upp bättre om de inte har konstgjort stöd. Programmet hittar du här.

Jag satte upp tre mål för 2011: 1) att bli en löpare, dvs att ha löpning som en naturlig del i vardagen, 2) att kunna springa tre pass på 45 minuter varje vecka, 3) att kunna springa med mina kollegor som löptränar på lunchen på ett sätt som inte skulle göra mig till ett släpankare. Det sista målet såg jag som i stort sett omöjligt.

Det har på det stora hela gått som smort sedan i januari. Jag följde det första programmet och kunde nästan komma under 30 min på 5 km efter det. Sedan fortsatte jag med programmet som avslutas med ett millopp som blev Blodomloppet i Uppsala med en hyfsad tid i förhållande till min form och erfarenhet av lopp (dvs ingen alls). Jag anmälde mig sedan till Stockholm halvmaraton och har jag i stort sett följt samma källas program för halvmaraton. Men jag har modifierat det så att passen de sista veckorna ökar mer än 5 minuter jämfört med veckan innan vilket ger ett längsta pass på 110 minuter.

Jag har känt av både knän, hälsenor och en massa annat men genom att ta det lugnare med tempot eller skjuta en dag på ett pass har jag kunnat jobba bort det som har gjort ont utan att bryta programmet eller skada mig. Jag är bättre på att skilja på värk som tyder på att kroppen byggs upp och värk som betyder att kroppen är skadad. Två veckor har jag inte kunnat träna på grund av förkylning, men det har inte stört på något märkbart sätt.

Mina tre mål för löpningen i år är uppfyllda och det tredje målet med råge, eftersom det blev ett pass på 90 minuter med en kollega.

Jag har även fått möjligheten att springa i städer som ligger på tre kontinenter, New York, New Haven, Istanbul, Uppsala, Stockholm, Härnösand och Sollefteå. Passet i Central Park kommer jag att minnas som ett av mina roligaste. Det var verkligen som på film. I Istanbul fick jag se delfiner och lärde mig förstå hur min kropp klarar värme och vätskebrist. I Sollefteå övade jag mig i att springa i backar.

Att jag har strävat vidare och inte börjat springa samma runda om och om igen, beror på att jag verkligen tycker om att springa. De långa passen jag har sprungit har varit roliga eftersom jag har kunnat hålla ett tempo som har känts bekvämt, som att jag har full kontroll över hur snabbt det går och inte hindras av krämpor, mjölksyra, energilöshet eller vätskebrist. Då flyter det på och jag har kunnat njuta av omgivningarna och kunnat tänka djupa tankar och vända och vrida på problem i avskildhet.

Att det har gått så bra för mig i år beror nog mycket på tre faktorer

1) att jag har hållit en lagom ökningstakt på hur långa och hårda rundorna är:

(Medelvärde för längden på ett pass i kilometer)

2) att jag har sprungit i ett bekvämt tempo. Enligt de flesta råd om löpning har jag sprungit för fort, men i och med att det har handlat om gradvis ökande sträckor, så har kroppen hunnit byggas om i samma takt.

(Medeltempo i minuter per kilometer)

3) att jag har en kropp som passar för löpning. Jag hade gärna sett att ”kilona hade rasat”, men det har inte varit mitt mål. En tänkbar förklaring är att jag har omfördelat vikt till muskler, midjemåttet har nämligen minskat. Jag skulle ändå inte ha något emot lite mindre att släpa på, för då skulle jag ju kunna bli snabbare.

En märklig sak är att jag verkar ha fått folk runt omkring mig på jobbet att börja springa eller åtminstone så har jag bidragit till det. Jag – en förebild när det gäller träning? Tja, varför inte?

Just nu vet jag inte ju hur loppet kommer att gå, men sök efter startnummer 12688 på en resultatlänk på www.stockholmhalvmarathon.se så kan du få reda på det.

I oktober springer jag nästa lopp, Hässelbyloppet och hoppas kunna få en tid runt 53 minuter på milen. Det skulle betyda att jag springer snabbare än jag gjorde i lumpen. Om det går, så kanske det inte ska vara omöjligt att sikta på en mil på under 50 minuter och en halvmara på under 1.50. Och kanske en helmara på sikt?

Uppdatering:
Mitt resultat blev 1:55:22, en tid som jag inte ens drömde om att klara.

Bookmark and Share

3 reaktion på “Mitt liv som löpare

  1. Själv försökte jag springa så sakta som möjligt redan i lumpen i ditt gamla Sollefteå. Ännu långsammare var jag i skidspåret under tiden på I 21. I ett obligatoriskt långskidlopp var de på väg att skicka ut en sökpatrull innan jag äntligen dök i målet (lagom till middag).

  2. Pingback: Mitt andra år som löpare | B(l)o G Strömberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>