Favorit 1

Лермонтов

ПАРУС

Белеет парус одинокой
В тумане моря голубом. —
Что́ ищет он в стране далекой?
Что́ кинул он в краю родном?

Играют волны, ветер свищет,
И мачта гнется и скрыпит;
Увы! — он счастия не ищет
И не от счастия бежит! —

Под ним струя светлей лазури,
Над ним луч солнца золотой: —
А он, мятежный, просит бури,
Как будто в бурях есть покой!

<1832>

Bookmark and Share

8 reaktion på “Favorit 1

  1. Den här dikten lärde jag mig utantill när jag fösökte lära mig ryska, liksom stjärndikten: ”Ja dolgo stojal nepodvizjno…” av 1800-talsförfattaren Fet. Det var längesen. Hade nytta av att jag som naturvetare var bekant med grekiska bokstäver när jag senare försökte lära mig nygrekiska. Även om man inte kommer till att helt behärska ett annat språk tycker jag att även försöken vidgar vyerna.

  2. Jo, det är sant. Världen blir märkbart större. Dessutom blir det inte ”trångt i huvudet” av fler språk, man har hjälp av de man redan har studerat när man studerar nya. I de flesta indoeuropeiska språk styr ungefär samma grupp av verb dativ, så nu när jag stöter på dem igen när jag har börjat med gammalgrekiska så känns det fullt naturligt att ὑπακούω (lyda) styr dativ precis som motsvarande ord gjorde i tyska, latin och ryska.
     
    Här är dikten:
     
    Я долго стоял неподвижно,
    В далекие звезды вглядясь,-
    Меж теми звездами и мною
    Какая-то связь родилась.
     
    Я думал… не помню, что думал;
    Я слушал таинственный хор,
    И звезды тихонько дрожали,
    И звезды люблю я с тех пор…

  3. Hans Björkegrens översättning
     
    Ett segel
     
    Ett vitt och ensamt segel glänser
    vid himlens disigt blåa rand!…
    Vad drev det från sitt hemlands gränser?
    Vad söker det i fjärran land?
     
    Den hårda vinden masten kröker
    och runt omkring hörs vågors dån;
    men ack – det inte lyckan söker
    och lyckan flyr det icke från!
     
    Där nere: azurdjup som blånar.
    Där ovan: himlen, gyllne, vid…
    Rebellen ber om storm som dånar –
    som om i stormar funnes frid!

  4. Tack, det är såvitt jag kan se en vacker översättning. Jag håller med om att kunsksper i flera spåk gör världen och tillgången till världen större, dessutom gör det känslolivet rikare – jag klarar hyfsat franska och är riktigt bra på italienska och engelska. Ryskan har tagit en lång paus, ungefär 34 år, men den finns där som en stomme att bygga på. Jag tycker också att dialekterna är egna språk i så måtto att de också är laddade med känslor, inte minst kring ”stenarna där barn jag lekt” som inte kan kläs i annat än det dialektala. Efter puberteten förvärvar vi inte språk på det djupt emotionella sättet, det blir i huvudsak en intellektuell process.

  5. Får man ha en invändning mot Hans Björkegrens översättning? Har alltid i dikten uppfattat on som han och inte som det. I för sig är parus mskulinum och segel neutrum på svenska. Men i sista strofen vet man att det handlar om en rebellisk man. Och där kan pod nim syfta både på under det eller under honom och nad nim över honom eller över det (seglet)

  6. ”мятежный” är egentligen ett adjektiv som förmodligen böjs efter парус liksom förmodligen resten av de maskulina formerna. När man läser dikten på ryska behöver man ju inte fundera på om attributen syftar på seglet eller seglaren, utan man kan låta tanken flyta mellan dessa två. Jag uppfattar nog slutet som mer mänskligt än början, och jag har nog för min inre syn zoomat in från en vid bild med ett vitt segel i början till en ensam seglare med bister min i slutet. Men det kan ju vara ett skepp med fler än en ombord om man vill läsa det på det sättet.
     
    Det här är ett bra exempel på hur en översättning tvingar läsaren in i andra tankemönster än vad ursprungstexten gör.

  7. Du har rätt, Bo, men knappast Hans B. För när söker ett segel lyckan eller flyr från lyckan?

  8. Är det Geijers ”ensam i bräcklig farkost…” som spökar i min hjärna? Möjligen, men Lermontov var minst sagt rebellisk och förutom att diktens få rader är så sköna så är det nog så, att han ser sig själv som ensam seglare. Han vågade trotsa vågors dån och ber om storm för bara där blir han lugn. Säkert mycket symbolik och inte en passiv naturskådares upplevelse av kontrasten mellan ett ensamt vitt segel och ett blått hav (nu tog i!).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>